Trillingförlossning och döda barn

Jag bör nog varna känsliga läsare att sluta läsa nu. Eller bara inse att vi bör vara jävligt tacksamma över att vi bor i Sverige.

När jag och S kom till riksförlossningen på morgonen var det ganska lugnt. Undersökte några patienter men ingen var redo att föda. Bland annat en femtonårig tjej, som förståerligt var livrädd.

En läkare kom fram till mig och frågade om jag var barnmorska, "nej student" svarade jag och hon återgick till sitt. En liten stund senare kom hon fram till mig och S och frågade om vi kände oss bekväma med att återuppliva barn. Vi svarade att vi dessvärre inte var det (även om vi blivit satta i den situationen förut och lär bli det igen och oftast brukar det inte finnas någon där som kan hjälpa oss). Läkaren berättade sedan att de hade en kvinna i v.31 med trillingar, vars vatten hade gått och nu väntade på att bli snittad. Då kom vi på att vi kunde ringa två barnläkare från New York som vi lärt känna. De var påväg till sjuhuset och kom till avdelningen tio minuter senare. Vi var nu barnmteamet till denna förlossning då det inte fanns några andra som kunde hjälpa till.

Vi gick och träffade kvinnan som är mellan 25 och 30 år och hade tre sett av tvillingar bakom sig samt tre förlossningar med ett barn. Alltså 9 barn, varav två hade dött. Ett ärr på magen visade att hon tidigare gjort ett snitt. Nu behövde vi en rullstol så att vi kunde rulla in henne i operationssalen. Läkaren sprang runt och letade efter en rullstol och tillslut hittade hon en sjuksköterska i korridoren utanför som sågs komma rullande med en äldre dam. Läkaren sa åt oss att följa dem och ta rullstolen så fort sjuksköterskan lämnat av sin patient. Så vi gav oss ut på en lång promenad efter sjuksköterskan och hennes rullstol med patient. Något oroliga över att kvinnan skulle hinna föda innan vi var tillbaka med rullstolen med tanke på att hon var omföderska och vattnet hade gått och hon hade värkar. Oklart hur öppen hon var. Tillslut hamnade vi underligt nog på BB där sjuksköterskan la ut patientens plastskynke på golvet och satte sedan den äldre damen på det. Vi snodde snabbt åt oss rullstolen och skyndade tillbaka.

Väl tillbaka på salen var kvinnan borta! Så vi sprang vidare till operationssalen och där hittade vi kvinnan som promenerade fram och tillbaka i operationsalen i väntan på att bli opererad. Själva operationssalen är ett litet rum med en operationsbrits och ett bord med diverse hjälpmedel. Dörren intill operationssalen är borta så de som är utanför salen ser rakt in och alla går fram och tillbaka mellan dessa utrymmen. Till höger om rummet är ett rum till med ett andra operationsbord och ingen dörr emellan rummen så man kan stå mittemellan dom och ha utsikt över båda operationerna samtidigt.

Vi la ut kvinnans andra, rena plastskynke på operationsbordet och sen fick hon sätta sig på det för att få en spinal. Det krävdes många stick tills bedövningen äntligen var på plats. Men den verkade ialla fall fungera bra. Två läkare utförde operationen. De hade sterila handskar och munskydd och de verkade duktiga på att operera. Första barnet kom ut och den ena barnläkaren tog emot det, kutanstimulerade och den skrek. Andra barnet kom ut och jag fick ta emot det, torkade av det, kutanstimulerade och den skrek fint trots sina 1,7kg. Sista barnet kom ut och även det skrek. När alla barnen var någorlunda stabila tog vi dom i famnen och började snabbt gå mot neo, vilket va en bra bit bort. Dessvärre gick vi fel på vägen så det blev ännu lite längre. Tillslut kom vi fram till kaoset på neo. Som förövrigt inte var förvarnade om att vi skulle dyka upp med trillingar i v.31. Det är inget man informerar om i förväg helt enkelt.

Väl där var det en fantastisk brittisk läkare som tog sig an alla barnen. Två fick CPAP med 100% syrgas, det är 100% eller ingen alls.. Alla fick varsin liten gul nål i handen och lite sockerlösning sprutat i dem som näring. De fick ligga på ett skötbord med värme medan de gjordes i ordning och skulle sedan flyttas till en gemensam kuvös, vilken de skulle dela med ett barn till. Rummet var fullt av kuvöser, som i sin tur var överfyllda med barn. De flesta kuvöser hade ingen värme och de tvättas aldrig ur. Utanför rummet var ytterliggare ett rum proppat med små spjällsängar, också dessa överfyllda med barn.

Vi hade nu gjort allt vi kunnat för barnen och de får allt som är möjligt att ge här som överlevnad så nu är det bara att hålla tummarna att dom klarar sig. Vi gick sen tillbaka till mamman, som låg på mage, uttråkad på en bår och berättade att hennes barn mådde bra.

Därefter gick vi på lunch glada över den spännande förmiddagen.

L och jag gick tillbaka själva efter lunch för att fortsätta på high risk. Då hittar vi  (troligen den femtonåriga flickan) liggandes med barnets huvud på väg ut, man kunde se toppen av huvudet även när hon inte hade värk. Vi tittade oss omkring och ropade att hon föder ju, varför hjälper ni henne inte? Dom svarade då att hon varit så i flera timmar och att hon väntade på att bli snittad. Vi svarade att det är väl bättre att hitta en läkare och en sugklocka och kastade oss över henne. Jag försökte krysta med henne men huvudet satt där det satt. Det var en stor fostersvulst. Eftersom det var läkarbeslut på snitt sprang jag in till operation och frågade dom om de hade möjlighet att snitta en kvinna som väntade på det. De var i färd med att städa operationsbordet och sa att det gick bra att ta in henne. Därefter började letandet efter en bår. Tillslut fick jag tillåtelse att ta båren utanför operationssalen. Det enda vi hade att lägga på båren var kvinnans plastskynke som var blött av urin och fostervatten, då vi var tvungna att spara det rena till operationsbordet. Hon fick ställa sig upp och gå över till båren, klättra upp på den (med huvudet mellan benen!) och lägga sig naken på det blöta kalla, med ett lakan över sig.

Därefter rullade vi bort henne till operation. Där fick hon återigen klättra ner och gå till operationsbordet och klättra upp på det. Tillslut fick vi tag i en läkare som fick se henne och sa att det här kan vi inte snitta, huvudet är för långt ner. Det måste tas med en sugklocka. Hon gav kvinnan bedövning och skar sedan med ett lite rakblad så att öppningen på underlivet blev större och då lyckades kvinnan krysta ut huvudet. Därefter slet(!) läkaren ut resten av kroppen. Barnet var slappt och livlöst men hade ändå lite svaga hjärtslag. Vi navlade snabbt av och försökte hitta en öronblåsa att suga ur munnen med. Sedan började det sedvanliga mecket med dom aldrig fungerande rubensblåsorna. Jag och L, som också kommit dit, började försöka ventilera men vi fick inte i någon luft i barnet pga strulet med rubens blåsa. Tillslut kom en läkare dit och hjälpte oss. Han fick till blåsan och började ventilera. Dessvärre var syrgasen på barnbordet vid den andra snittsalen, vilken man kunde se in i så vi sprang över dit med barnet. Där inne fortsatte läkaren, L och L att försöka ventilera och ge syrgas till barnet. Bredvid den på skötbordet låg ett annat barn invirad i sjalar som andades och mådde bra. Till höger om dem på en våg låg ett dött barn invirat i sjalar. I denna operationssal höll dom samtidigt på med att avsluta ett snitt på en annan kvinna.

 Jag var inte till mycket hjälp så jag satt mig ner på den lilla träbänken, från vilken man kunde se båda salarna. Till vänster låg vår mamma, nu ihopsydd av läkaren och väntade på antibiotika. Till höger såg jag hur de plockat ut livmodern på den andra mamman och höll på att sy ihop den. Vid hennes fotända stod de och ventilerade vårat barn, som låg brevid det levande och döda barnet. Sedan gick någon fram till kvinnan som blev ihopsydd och visade det döda barnet och berättade att barnet var dött. Kvinnan låg sedan där och grät medan de sydde henne, samtidigt som en balad spelades på låg volym i bakgrunden.

Tillslut avbröts återupplivningsförsöket och barnet konstaterades död. Kvinnan vart självklart väldigt ledsen över detta.

Efteråt gick jag ut och satte mig i skuggan och bara andades i en timme eller så. Somnade av utmattning när jag kom hem.

Det värsta är att om vi hade episiotomerat henne inne på förlossningen så kanske barnet hade överlevt. Men vi trodde ju att eftersom en läkare hade tagit beslutet om att snitta och vi får inte gå över deras huvuden, så var det ett korrekt beslut. Troligen var huvudet högre upp när dom hade sett henne men eftersom det gått flera timmar sedan de beslutat om snitt så hade huvudet hunnit komma ner.

Problemet är att det är ca 1-2 barnmorskor på ca 20 patienter och sedan barnmorskestudenter som hjälper varandra. Det är ingen struktur i förlossningssalen och ingen har ansvar för någon patient.

Om inte annat har vi kanske räddat mamman från att ligga med smärta i flera timmar till.