Sindica!

Har inte hunnit skriva på ett tag så nu lär det bli ett långt blogginlägg...

Lördagen gick vi till MishMash, en turistig restaurang/klubb, det var trevligt och god mat.

På söndagen lärde jag känna en ny, jätte trevlig, svensk tjej Amanda. Vi promenerade runt bland dom lite finare delarna av Uganda i flera timmar och mötte sedan upp dom andra i en slags stor grön trädgård med flera barer. Fick prova Ugandas version av latte, dvs  pulverkaffe redan utblandat med en massa mjölk. Jag borde ha tagit öl som dom andra.

Samma dag fick vi reda på att vi på vi skulle på någon slags social activity på kvällen.
Dessvärre hade dom ingen koll på hur många vi var så 6 av oss blev kvarglömda och efter ungefär en timme lyckades dom lösa en bil till oss. Så vi blev en i framsätet och fem stycken i baksätet, som vanligt.
Aktiviteten innebar att vi skulle titta på Ugandisk dans i fyra timmar.. Dom var fantastiskt duktiga men det kändes väldigt kolonistiskt när hela publiken är vit och underhållarna är svarta och utklädda i tygstycken och dansar. Och fyra timmar är ganska långt..
Fick även träffa studentkoordinatorn, som ska ta hand om alla utbytesstudenter. Hon tittade på mig och frågade vem jag var. Jag svarade mitt namn och barnmorskestudent från Sverige. "Jaha det är du." Svarade hon och vände mig ryggen. Känns tryggt att hon ska ta hand om mig här.

Så blev det måndag och första dagen.. Tydligen skulle jag infinna mig på studentkoordinatorns kontor, detta fick jag reda på från dom andra studenterna då information ofta är något man får i sista sekund.


Hon tog med mig till Nurse department där jag fick träffa Scovia, som var helt fantastiskt snäll. Här fick jag göra upp en plan över vilka avdelningar jag vill vara på och hur länge.
Sedan tog Lauren, en amerikansk sjuksköterska från förlossningen som jag mailat med, med mig till ward 14, low risk förlossning.


Förlossningen:

Vet inte ens hur jag ska börja här...

Det är en väldigt sliten lokal med sammanlagt ca 10 metallsängar. De står två till tre stycken sängar bredvid varandra, en halvvägg och sedan ytterligare 2-3 sängar. Det hänger trasiga skynken för rummen, så alla som är i förlossning ser och hör varandra och några föder bredvid varandra. Utanför är själva expeditionen, där barnmorskorna sitter och väntar på att någon ska börja ropa, vilket innebär att barnet är påväg ut. Bredvid expen. är det två rader med bänkar, där sitter kvinnorna med värkar och väntar på att bli undersökta och antingen få en förlossningssäng eller lägga sig på en säng/madrass i latensfasrummet (min benämning på det..).

Kvinnorna sitter med raka ryggar och rör inte en min när de har värkar, ännu mindre låter de. Det är därför man vet när någon ska föda för då ger de ifrån sig lite ljud. Ibland föder de dock utan att någon har märkt och ropar att barnet är här.
Bedövning existerar inte.

Samma förkläden används vid alla förlossningar. Kvinnorna har själva med sig ett mammakit bestående av två par sterila handskar, bomull och ett plastskynke, typ svart soppsäck.
De tas in på ett rum med en brist, där lägger de själva ut sitt plastskynke och lägger sig på britsen. Man använder bara en handske när man undersöker, för att spara handskar. Innan tvättas underlivet av lite snabbt med en okänd vätska. Man använder inte glidslem. Etiskt förhållningssätt vid VU existerar inte. De hälsar knappt på kvinnorna. Och de stoppar bara in fingrarna utan förvarning.

Vid avnavling används gummibandet på handskarna och sedan skärs navelsträngen av med ett litet sterilt rakblad. Mamman får oxytocin I.M. K-vitamin finns inte.

Barnmorskorna använder ett väldigt hårt språk mot kvinnorna och smäller till dom under förlossningen "när det behövs". Det är nog det som är allra värsta, hur de behandlar kvinnorna. Jag förstår att dom medicinska resurserna inte finns men det kränkande beteendet mot kvinnorna är fruktansvärt att se.

Samtidigt så vet jag att de inte har någon möjlighet att lindra smärta under förlossning tillskillnad från Sverige. De ser så mycket hemska saker varje dag att de troligen blir tvungna att bygga upp en mur. De blir lärda från barnsben att tåla smärta och att inte klaga, att de ska vara starka kvinnor.

Om de har material att sy kvinnorna med så görs det utan ljus, dock får de lokalbedövning innan. Sedan sys det enligt mina ögon lite på måfå. Vill inte ens veta vilka men kvinnorna får av den sutureringen.

Hud mot hud existerar inte. Har bara sett två hela förlossningen än så länge. Vid den andra kom barnet ut gråblått, lades på en handduk på mammans mage, vart inte avtorkad och ingen kutanstimulering, fokus var att skära av navelsträngen så fort som möjligt och därefter väga det, trots andnignsstörning.

För att få ut moderkakan trycker de hårt på livmodern och drar sedan ut den bestämt.

Det är en amerikansk läkarstudent och en tysk sjuksköterskestudent på förlossningen. Trots det känns det ganska ensamt med dessa sjuka upplevelser då det också har andra referenser till hur en förlossning ska gå till.

Jag hoppas få förlösa imorgon...

Ikväll ska vi ha chapatiparty, pankaksparty. De ugandiska studenterna som jobbar på hostelet ska göra ugandiska pannkakor till oss.

Har tusen grejer till att berätta om men orkar inte skriva mer..

Besökte också en barnavdelning idag, det var hemskt. Såg bland annat ett barn som låg uppsvällt och  knappt kunde andas då föräldrarna inte har råd med dialys (påse).

Ett stort problem är tydligen stöld på sjukhuset. Alla har det väldigt fattigt och de som jobbar på privatkliniker ser en möjlighet om de kan ta med saker från sjukhuset och istället använda på privatkliniken och sälja där.

Trots allt detta har jag det ändå väldigt bra här, umgås med så många trevliga människor som upplever samma sak och tillsammans ventilerar vi och sen skrattar åt vanliga saker. Det känns väldigt bra. Staden är stökig och överfylld med människor, vilket jag älskar. Och människorna är otroligt trevliga och snälla och hjälpsamma här.

Uganda är trots allt fantastiskt!