Trillingförlossning och döda barn

Jag bör nog varna känsliga läsare att sluta läsa nu. Eller bara inse att vi bör vara jävligt tacksamma över att vi bor i Sverige.

När jag och S kom till riksförlossningen på morgonen var det ganska lugnt. Undersökte några patienter men ingen var redo att föda. Bland annat en femtonårig tjej, som förståerligt var livrädd.

En läkare kom fram till mig och frågade om jag var barnmorska, "nej student" svarade jag och hon återgick till sitt. En liten stund senare kom hon fram till mig och S och frågade om vi kände oss bekväma med att återuppliva barn. Vi svarade att vi dessvärre inte var det (även om vi blivit satta i den situationen förut och lär bli det igen och oftast brukar det inte finnas någon där som kan hjälpa oss). Läkaren berättade sedan att de hade en kvinna i v.31 med trillingar, vars vatten hade gått och nu väntade på att bli snittad. Då kom vi på att vi kunde ringa två barnläkare från New York som vi lärt känna. De var påväg till sjuhuset och kom till avdelningen tio minuter senare. Vi var nu barnmteamet till denna förlossning då det inte fanns några andra som kunde hjälpa till.

Vi gick och träffade kvinnan som är mellan 25 och 30 år och hade tre sett av tvillingar bakom sig samt tre förlossningar med ett barn. Alltså 9 barn, varav två hade dött. Ett ärr på magen visade att hon tidigare gjort ett snitt. Nu behövde vi en rullstol så att vi kunde rulla in henne i operationssalen. Läkaren sprang runt och letade efter en rullstol och tillslut hittade hon en sjuksköterska i korridoren utanför som sågs komma rullande med en äldre dam. Läkaren sa åt oss att följa dem och ta rullstolen så fort sjuksköterskan lämnat av sin patient. Så vi gav oss ut på en lång promenad efter sjuksköterskan och hennes rullstol med patient. Något oroliga över att kvinnan skulle hinna föda innan vi var tillbaka med rullstolen med tanke på att hon var omföderska och vattnet hade gått och hon hade värkar. Oklart hur öppen hon var. Tillslut hamnade vi underligt nog på BB där sjuksköterskan la ut patientens plastskynke på golvet och satte sedan den äldre damen på det. Vi snodde snabbt åt oss rullstolen och skyndade tillbaka.

Väl tillbaka på salen var kvinnan borta! Så vi sprang vidare till operationssalen och där hittade vi kvinnan som promenerade fram och tillbaka i operationsalen i väntan på att bli opererad. Själva operationssalen är ett litet rum med en operationsbrits och ett bord med diverse hjälpmedel. Dörren intill operationssalen är borta så de som är utanför salen ser rakt in och alla går fram och tillbaka mellan dessa utrymmen. Till höger om rummet är ett rum till med ett andra operationsbord och ingen dörr emellan rummen så man kan stå mittemellan dom och ha utsikt över båda operationerna samtidigt.

Vi la ut kvinnans andra, rena plastskynke på operationsbordet och sen fick hon sätta sig på det för att få en spinal. Det krävdes många stick tills bedövningen äntligen var på plats. Men den verkade ialla fall fungera bra. Två läkare utförde operationen. De hade sterila handskar och munskydd och de verkade duktiga på att operera. Första barnet kom ut och den ena barnläkaren tog emot det, kutanstimulerade och den skrek. Andra barnet kom ut och jag fick ta emot det, torkade av det, kutanstimulerade och den skrek fint trots sina 1,7kg. Sista barnet kom ut och även det skrek. När alla barnen var någorlunda stabila tog vi dom i famnen och började snabbt gå mot neo, vilket va en bra bit bort. Dessvärre gick vi fel på vägen så det blev ännu lite längre. Tillslut kom vi fram till kaoset på neo. Som förövrigt inte var förvarnade om att vi skulle dyka upp med trillingar i v.31. Det är inget man informerar om i förväg helt enkelt.

Väl där var det en fantastisk brittisk läkare som tog sig an alla barnen. Två fick CPAP med 100% syrgas, det är 100% eller ingen alls.. Alla fick varsin liten gul nål i handen och lite sockerlösning sprutat i dem som näring. De fick ligga på ett skötbord med värme medan de gjordes i ordning och skulle sedan flyttas till en gemensam kuvös, vilken de skulle dela med ett barn till. Rummet var fullt av kuvöser, som i sin tur var överfyllda med barn. De flesta kuvöser hade ingen värme och de tvättas aldrig ur. Utanför rummet var ytterliggare ett rum proppat med små spjällsängar, också dessa överfyllda med barn.

Vi hade nu gjort allt vi kunnat för barnen och de får allt som är möjligt att ge här som överlevnad så nu är det bara att hålla tummarna att dom klarar sig. Vi gick sen tillbaka till mamman, som låg på mage, uttråkad på en bår och berättade att hennes barn mådde bra.

Därefter gick vi på lunch glada över den spännande förmiddagen.

L och jag gick tillbaka själva efter lunch för att fortsätta på high risk. Då hittar vi  (troligen den femtonåriga flickan) liggandes med barnets huvud på väg ut, man kunde se toppen av huvudet även när hon inte hade värk. Vi tittade oss omkring och ropade att hon föder ju, varför hjälper ni henne inte? Dom svarade då att hon varit så i flera timmar och att hon väntade på att bli snittad. Vi svarade att det är väl bättre att hitta en läkare och en sugklocka och kastade oss över henne. Jag försökte krysta med henne men huvudet satt där det satt. Det var en stor fostersvulst. Eftersom det var läkarbeslut på snitt sprang jag in till operation och frågade dom om de hade möjlighet att snitta en kvinna som väntade på det. De var i färd med att städa operationsbordet och sa att det gick bra att ta in henne. Därefter började letandet efter en bår. Tillslut fick jag tillåtelse att ta båren utanför operationssalen. Det enda vi hade att lägga på båren var kvinnans plastskynke som var blött av urin och fostervatten, då vi var tvungna att spara det rena till operationsbordet. Hon fick ställa sig upp och gå över till båren, klättra upp på den (med huvudet mellan benen!) och lägga sig naken på det blöta kalla, med ett lakan över sig.

Därefter rullade vi bort henne till operation. Där fick hon återigen klättra ner och gå till operationsbordet och klättra upp på det. Tillslut fick vi tag i en läkare som fick se henne och sa att det här kan vi inte snitta, huvudet är för långt ner. Det måste tas med en sugklocka. Hon gav kvinnan bedövning och skar sedan med ett lite rakblad så att öppningen på underlivet blev större och då lyckades kvinnan krysta ut huvudet. Därefter slet(!) läkaren ut resten av kroppen. Barnet var slappt och livlöst men hade ändå lite svaga hjärtslag. Vi navlade snabbt av och försökte hitta en öronblåsa att suga ur munnen med. Sedan började det sedvanliga mecket med dom aldrig fungerande rubensblåsorna. Jag och L, som också kommit dit, började försöka ventilera men vi fick inte i någon luft i barnet pga strulet med rubens blåsa. Tillslut kom en läkare dit och hjälpte oss. Han fick till blåsan och började ventilera. Dessvärre var syrgasen på barnbordet vid den andra snittsalen, vilken man kunde se in i så vi sprang över dit med barnet. Där inne fortsatte läkaren, L och L att försöka ventilera och ge syrgas till barnet. Bredvid den på skötbordet låg ett annat barn invirad i sjalar som andades och mådde bra. Till höger om dem på en våg låg ett dött barn invirat i sjalar. I denna operationssal höll dom samtidigt på med att avsluta ett snitt på en annan kvinna.

 Jag var inte till mycket hjälp så jag satt mig ner på den lilla träbänken, från vilken man kunde se båda salarna. Till vänster låg vår mamma, nu ihopsydd av läkaren och väntade på antibiotika. Till höger såg jag hur de plockat ut livmodern på den andra mamman och höll på att sy ihop den. Vid hennes fotända stod de och ventilerade vårat barn, som låg brevid det levande och döda barnet. Sedan gick någon fram till kvinnan som blev ihopsydd och visade det döda barnet och berättade att barnet var dött. Kvinnan låg sedan där och grät medan de sydde henne, samtidigt som en balad spelades på låg volym i bakgrunden.

Tillslut avbröts återupplivningsförsöket och barnet konstaterades död. Kvinnan vart självklart väldigt ledsen över detta.

Efteråt gick jag ut och satte mig i skuggan och bara andades i en timme eller så. Somnade av utmattning när jag kom hem.

Det värsta är att om vi hade episiotomerat henne inne på förlossningen så kanske barnet hade överlevt. Men vi trodde ju att eftersom en läkare hade tagit beslutet om att snitta och vi får inte gå över deras huvuden, så var det ett korrekt beslut. Troligen var huvudet högre upp när dom hade sett henne men eftersom det gått flera timmar sedan de beslutat om snitt så hade huvudet hunnit komma ner.

Problemet är att det är ca 1-2 barnmorskor på ca 20 patienter och sedan barnmorskestudenter som hjälper varandra. Det är ingen struktur i förlossningssalen och ingen har ansvar för någon patient.

Om inte annat har vi kanske räddat mamman från att ligga med smärta i flera timmar till.

Vårdcentral för människor med HIV

I onsdags åkte vi iväg på en utflykt till en vårdcentral (VC) för människor med HIV, ca 30 min utanför Kampala. Det var jätte spännande och intressant! Jag åkte med 5 amerikanska läkarstudenter från edge house.

På VC verkade de uppskatta väldigt mycket att jag var barnmorskestudent och var jätte intresserade av att berätta om hur de jobbade i många led för att undvika att barnen skulle få HIV. De var också väldigt amningsintresserade. Detta trots att de var manliga läkare och inte ens deras medicinska område. Vi fick gå runt i olika stationer, bland annat sitta i triagen och ta blodtryck, vara med och dela ut mediciner, sitta med en läkare när han tog emot patienter och dela ut mat. Det är en rik ugandier som varje vecka skänker pengar så de kan köpa in stora mängder bönor, ris, socker och olja, vilket sen delas ut till patienterna som ofta är fattiga och undernärda.

Jag fick träffa en patient som hade blivit gravid två veckor innan hennes p-stav sattes in och nu diskuterades det om p-staven skulle få sitta kvar i tre år eller tas ut. Båda doktorerna rådfrågade mig och jag svarade att vi tar ut dom i Sverige om detta skulle hända. För det gör vi väl?! Men de beslutade om att p-staven skulle få sitta kvar i tre år.

På eftermiddagen började jag få feber igen och jag har de senaste två dagarna svävat mellan liv och död (okej alla andra i min omgivning kanske inte riktigt håller med om det) men jag har ialla fall varit väldigt sjuk i hög feber, troligen bronkit och matförgiftning. Har tyckt EXTREMT synd om mig själv. Ni är välkomna att också tycka det. :)  Nu börjar jag må bättre och orkar äntligen ta tag i skolarbete igen.

Ser framemot en lugn helg i Kampala. Mår jag ännu bättre imorgon blir det troligen sol och bad vid en pool på en country club.

Räddat livet på en nyfödd och förlöst helt själv!

Idag var det en fantastisk dag! Äntligen kände jag att jag gjorde någon nytta här!

Jag och S (läkarstudenten från igår) bestämde oss för att gå till high risk. Väl där mötte vi enbart trevliga och snälla både läkare och barnmorskor och barnmorskestudenter samt läkarstudenter.

Det första vi såg var en kvinna som låg med en navelsträng hängandes ut och en läkare som var i fullfärd med att försöka plocka ut barnet. Vi trodde då att det var en navelsträngsprolaps som dom hade navlat av och tänkte att det här barnet kommer nog inte att leva när dom väl får ut det. Så vi frågade vad som hänt och då visade det sig att det var en tvilling förlossning, navelsträngen kom från tvilling ett som redan var ute och läkaren försökte förlösa tvilling två med en kiwi klocka. Efter många försök så kom äntligen barnet ut och skrek fint.

Därefter undersökte vi en kvinna som var påväg att föda. Vi fick då reda på att hon väntade tvillingar. Vi insåg snabbt att vi behövde hjälp vid denna och fick en barnmorskestudent till hjälp. Hon och S förlöste barnet, som var väldigt stort. Det visade sig sen att det faktiskt bara var det barnet. Kvinnan trodde själv att hon skulle få tvillingar, vilket också stod i hennes journal men hon fick nöja sig med ett, lite större barn.

Därefter sa en läkare åt mig att en kvinna längre bort höll på att föda och att jag skulle förlösa henne, så jag gick dit. Huvudet var konformat och ville inte komma ut hur mycket hon än krystade. Jag ropade på hjälp och fick hjälp av samma barnmorskestudentsom hjälpt oss tidigare. Hon frågade mig om vi inte borde hämta doktorn. Jag fick tag i en doktor som sa åt mig att sätta en ringer med 1ml oxytocin i. Jag låtsades som att jag inte visste hur man sätter PVK: er, eftersom jag inte får sy mammorna här och då vill jag inte heller sätta nålar. Så den snälla BMstud hjälpte mig med det. Huvudet var dock fortfarande fast och vi stod där utan hjälp då alla var upptagna. Tillslut fick S dit en doktor som lyckades få ut barnet. När det väl kom ut så andades det inte. Jag navlade av och sprang med barnet till barnbordet. Barnbordet är ett kallt skötbord. Trots att flera sett mig och barnet stod jag nu själv där med barnet. Först försökte jag suga ur munnen på den, då det var lite mekonium i den med hjälp av en öronblåsa. Därefter kom S och tillsammans lyckades vi få en rubens blåsa att fungera och började ventilera barnet. Vi tittade oss desperat omkring efter hjälp, men ingen kunde komma. Efter en lång stund av nervöst ventilerande dök så läkaren upp och barnet började skrika. Det var nog en av mina lyckligaste stunder här. Vi fick dessutom beröm av läkaren för att vi hade handlat bra. Det var skönt att se att barnet började andas trotts dom knappa resurserna här.

Därefter fick jag guida S och en ugandisk läkarstudent när de förlöste en förstföderska. Allt gick bra och ingen bristning. Efter det stod jag själv vid en omföderska som höll på att föda. Som vanligt var alla upptagna med andra patienter i rummet så det var bara att sätta på sig handskarna och förlösa. Denna gång var jag helt själv. Det gick som tur var bra för mamma och barn och ingen bristning.

En fantastisk dag helt enkelt!

Ikväll ska vi gå på någon slags Ugandisk konsert. Det ska bli spännande.

Sippi Falls RÄTTVISEMÄRKT KAFFE!

I fredags vaknade jag med halsont och feber. Var sjuk hela dagen och låg vaken hela natten i feber, orolig över att jag fått malaria. Men när jag vaknade på lördagsmorgonen så var jag frisk. Hann tycka extremt synd om mig själv innan dess.

Kl.07 på lördagsmorgonen kom vår minibuss för att hämta oss, tio personer, och köra oss till Sippi falls. Vi hann inte mer än till bensinstationen förrän vi upptäckte att hyran för bilen nu skulle bli tre gånger så dyr, då bensin inte var inräknat i priset. Efter långa diskussioner kring detta klev vi helt enkelt ur bilen och lämnade den där på bensinstationen för att istället ta oss till den allmänna taxiplatsen. Vi hittade en kille som hade en bil med 7 säten, i vilken vi lyckades klämma in alla 10 personer och han körde oss till taxiplatsen. Där hittade vi en mutato som kunde ta oss till en stad nära Sippi falls. Vi var äntligen påväg, två timmar senare och extremt mycket mer frustrerade. Då det var jag som styrt upp hyrbilen och de vet var jag bor har jag varit lite småorolig att de ska skicka polisen på mig. Men förhoppningsvis inte.

Utöver detta var helgen i Sippi falls underbar! Det tog ca 5timmar att åka dit och väl framme var det stekande hett. Hostelet ordnade en guidad tur bland kaffeodlingarna i djungeln. Vi fick berättat för oss om hur man upptäckte kaffe i Etiopien (allt är tack vare koffeinhöga getter) och fick sedan följa kaffeodlingen från liten planta till kaffefrö. Därefter fick vi skala fröna (väldigt jobbigt och tidskrävande!) och därefter rosta kaffebönorna själv och sedan dricka det. Underbart kaffe! Har köpt med lite hem som bara dom snällaste av mina vänner kommer få smaka av.

Att se denna långa och mödosamma process som krävs för att tillverka kaffe får mig att bli ännu mer övertygad om att man bara bör köpa fairtrade och rättvisemärkt kaffe!! Det är helt galet hur billigt kaffe är med tanke på vad som krävs för att tillverka det. KÖP RÄTTVISEMÄRKT OCH FAIRTRADE KAFFE I FORTSÄTTNINGEN!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Eller tycker du att det är okej med slavarbete??

Dagen efter gick vi en 4h promenad upp för dom höga bergen i djungeln och tittade på tre vattenfall, jätte vackert!

En väldigt välbehövlig helg ifrån hektiska Kampala.

Idag var jag återigen på low risk, hade med mig en amerikansk läkarstudent som ska specialisera sig inom ob/gyn. Dessvärre var Lauren sjuk så jag fick agera handledare åt läkarstudenten. Hon var, som alla är efter en första dag på förlossningen, i chocktillstånd över hur det går till. Precis som jag tyckte hon det mest fruktansvärda är hur kvinnorna behandlas.

Jag har förlöst två barn och var med när läkarstudenten förlöste en. Vi hade den argaste av barnmorskorna som handledare. Hon var dock en av dom bästa på att förlösa (här i Uganda).

Jag har börjat lägga barnen hud mot hud efter förlossningen, vilket jag inte fått skäll för än så länge. Dock är det faktiskt en stor skillnad på barnen här. Oavsett om de ligger hud mot hud eller ej så ammar de direkt och är mycket piggare och skriker mindre än barnen i Sverige.

Just nu känns det ändå väldigt meningslöst att vara här. Allt jag kan göra är att hålla kvinnorna i handen och klappa på dom i någon minut eller två. Barnmorskorna här förlöser helt annorlunda mot hemma i Sverige och jag vill inte riktigt ta in det dom gör då det innebär att vara väldigt hård, både handgripligen och muntligen. Känner mig mest hopplös över att se allt som sker. Jag är här för att lära mig, inte förändra men jag vet inte hur mycket jag vill lära mig av förlossningsvården här. Måste ändå försöka sålla ut det som faktiskt är bra och det jag kan ta med mig hem.

Ikväll blir det födelsedagskalas för en av tjejerna som fyllde år igår.

Förlossningsäventyr

Idag har jag fått förlösa två stycken och tagit fel beslut vid en amnitomi. Den första förlossningen gick bra.

Därefter tyckte barnmorskarna att jag förlöst alldeles för lite den dagen eftersom jag bara förlöst en så de kastade mig på en treföderska som var öppen 8 en timme tidigare. Vid VU kändes det som hon var retraherad, dock stod huvudet högt så vi beslutade om amnitomi. Dessvärre var det mekoniomfärgat fostervatten och efter amniotomin visade det sig att hon fortfarande bara var öppen 8. Här ska man nämligen bara ta hål på hinnorna om kvinnan är retraherad och barnet står mot bäckenbotten. Det sista jag såg av patienten var att hon fick ett vätskedropp i väntan på att hon skulle få mer och bättre värkar. I vanliga fall så transporteras kvinnor med meckigt vatten till high risk.

Förlossning nummer två var lite mer dramatisk. Vi satt ute på expeditionen och hörde då ett skrik, det var från kvinnan som låg i sängen bredvid den med meckigt vatten. Vi springer dit och ser att halva huvudet har kommit ut. Jag är först på plats och får på mig en handske på höger hand, dessvärre får jag inte på mig handsken ordentligt på vänster hand, den är på men lyckas inte få i fingrarna i stressen så den får fungera mer som en tumvante när jag sätter fart och förlöser kvinnan. Hakan satt fast så jag fick lirka ut den samtidigt som jag känner en navelsträng runt halsen och försöker håla ut den så barnet inte ska strypas av den. Dessutom ville den tydligen födas med ena handen för ansiktet så det var visa svårigheter att lirka ut barnet. Tillslut får jag ut den och lägger barnet på mammans mage. Både mamma och barn mår bra och kvinnan gick inte sönder! (Kvinnan hade trots allt bara fött ett barn tidigare).

En adrenalinfylld förlossning som jag lyckades lösa på egen hand, vilket var både roligt och spännande.

Har tagit en promenad med Lena efter jobbet och fikat. När jag kom hem hade Amanda lagat middag till henne och mig. Vi bjöd även en av killarna, som jobbar på hostelet på maten och hade intressanta diskussioner med honom om religion, tribes och homosexualitet ( här är det olagligt med homosexualitet och på förslag att  det ska vara dödsstraff på det).

Hoppas ni har det bra där hemma!

Tårgas och riskförlossning

Så har jag fått uppleva ännu lite mera äventyr.. Igår påvägen hem från sjukhuset såg jag en stor samling studenter i närheten av där jag bor. Jag bor ju på campus. Jag hade hört talas om att det kan vara lite riskabelt att vandra om kring på campus när det är studentuppror och anade att detta kunde vara det så jag skyndade mig hem.

Väl hemma satt jag i vardagsrummet med öppen dörr till trädgården när jag hörde något som lät som skott. Så jag frågade Ugandiern mitt emot mig om det var någon som sköt utanför och han svarade att det troligen var tårgas. Vid studentupprop brukar nämligen polisen komma dit och kasta tårgas på studenterna. Vi gick ut i trädgården och såg rök komma upp precis på andra sidan av vår grind. Det är tårgas sa ugandiern och vi gick in igen. Jag undrade om vi inte skulle låsa vår port men han tyckte det var onödigt och verkade helt lugn. Även de andra Ugandierna i huset verkade lugna så jag oroade mig inte nämnvärt över det hela tills röken spred sig in i huset och jag råkade andas in den. Folks don't to this at home! Det svedd fruktansvärt mycket i ansiktet och jag fick lite svårt att andas så jag sprang in till toaletten och sköljde ansiktet med vatten. Det hjälpte dessvärre inte. Det tog runt en timme innan svedan försvann. Undertiden var det svårt att hitta ett ställe att vara på där man inte fick rök på sig. Den spred sig nämligen i huset och jag ville ju inte gärna gå ut utanför porten. Ingen mer tårgas kastades mot vårt hus och demonstrationen var över kort efter det. Därefter kunde vi röra oss fritt på campus utan problem och jag mår bra nu!

På kvällen åkte nio av oss iväg och åt på en västerländsk typ sportbar.

Idag kom jag som vanligt till lågriskavdelningen där även Lauren var för att ta hand om mig. Dessvärre var det 10 studenter och två födande kvinnor så vi bestämde oss för att skolka ett par timmar. Vi promenerade till ett kaffe inne i stan och tog en fika, jätte trevligt! Sedan gick vi bort till riskförlossningsavdelningen istället.

Där är det ca 20 sängar i ett rum, inga gardiner för sängarna. Men här jobbar det doktorer, väldigt trevliga också!! Här hittade vi en kvinna som de några timmar tidigare försökt krysta med men där huvudet inte kom ner, trots att hon varit retraherad väldigt länge. Nu låg hon och väntade på att bli akutsnittad. Fick även se en uterusruptur, samt lösa ett dropproblem på en nyförlöst mamma.

Jag fick äntligen förlösa mitt andra barn. Mor och barn mådde bra efteråt och allt gick bra! Fick hjälp av en sjuksköterska (tror han var det) som övervakade när jag förlöste och han blev förvånad att jag faktiskt visste vad jag gjorde. Så det var roligt. Kvinnan hade tidigare stått upp och därför var det dessvärre avföring på golvet, vi la några handskförpackningar på det men dessvärre gick det inte att undvika att halka runt på det. Så hygien på avdelningen är något värre än den på lågriskavdelningen.

Kvällen avslutades med middag på en restaurang på campus.

Jinja!

Har haft en helt fantastisk helg i Jinja!

Jag och Amanda gav oss iväg runt 18-tiden på fredagen, det var ingen bra idé. Vi tog Mutotos till det stora taxistoppet. Med betoning på stora. Där jobbade vi oss fram i folkmassan till rätt Mutato som skulle ta oss till Jinja, en resa som skulle ta 1,5 timmar och kostar ca 15kr. Tack vare försäljarna vid taxibilarna lyckades vi få med oss lite farkost på vägen. Sedan satt vi ihoptryckta i en varm minibuss i tre timmar och när vi väl kom fram var det kolsvart. Som vanligt träffade vi en trevlig kvinna på bussen som hjälpte oss till rätt boda-boda (moppe). I Jinja är inte trafiken lika hektisk så det kändes okej att åka med boda-boda här (okej vi hade inget annat val).  Vi åkte tre stycken på samma boda-

Tio minuter senare var vi framme vid huset, som vaktas av en vakt med pil och båge. Bbq var väldigt trevlig men tråkigt nog inga Ugandier utan bara Mzungos. Träffade en massa intressanta volontärarbetare, bland annat ett amerikanskt par som sålt allt dom hade och flyttat till Uganda med sina tre barn, 7år, 5 år och 3mån.. De gör skor till barn här nere. När jag kommer hem ska jag styra upp en skomakarfest, vilket innebär att man tar med sig eget material, klipper ut mönster till skor och sen skickas det ner till uganda där de gör klart skorna.

Dagen efter åkte vi med Amandas vän och hennes sambo i deras stora, gröna safaribil. Det var en fantastisk utsikt ifrån flaket. Staden varvas med slumskjul, finare hus och människor. Vi spenderade dagen vid en pool på ett lyxhotell med utsikt över nilen. Underbart! Kvällen avslutades med mitt livs bästa indiska mat.

Idag kom Lena, en lärare. Det var trevligt och skönt att få ventilera alla upplevelser med henne.

Imorgon blir det en ny spännande dag på förlossningen..

Förlöst mitt första Ugandiska barn!

Äntligen har jag fått förlösa!

Det gick bra för både mor och barn och ingen bristning för kvinnan, vilket gjorde att Lauren som handledde mig och den nya barnmorskan tyckte att jag gjorde ett bra jobb. :)

En förlossning går till på följande sätt:

Kvinnan börjar låta, man går och tittar till henne och ser då att huvudet skymtar vid värk. Då får man snabbt slänga på sig dubbla par sterila handskar, dra av gummibandet runt handleden på de understa handskarna, vilket ska användas till att navla av med. Man ber någon att hämta ett förkläde, samma förkläden används vid varje förlossning. Sedan tar man en bit bomull från bomullsrullen som kvinnorna har med sig och lägger den mellan tumme och pekfinger. Därefter hålls ett hårt och stadigt perienalskydd med båda händerna, den andra handen på barnets huvudet.

Oxytocin dras upp och här används sprutor som har ett stopp när man tryckt in vätskan, vilket gör att sprutorna inte kan återanvändas. Väldigt bra uppfinning!! Om hinnblåsan buktar så amniotomerar man med den brutna oxytocinflaskan. Vid denna förlossning hann vi inte dra upp så jag fick amniotomera med den lilla skalpellen, som sedan används till att skära av navelsträngen..

Kvinnan krystar ut barnet på ca 10 min, barnet ska ej stå och töja i vulva. De ska  ha ena benet böjt upp mot magen och det andra sträckt rakt ut då de tydligen brister mindre utav det. På mammans mage läggs ett litet lakan. När huvudet kommit ut håller man det mellan sina händer och när kroppen är ute så lyfter man barnet och lägger det på lakanet på mammans mage, man släpper alltså inte taget om huvudgreppet och barnet lyfts i huvudet.

Barnet navlas av och tas ut till vågen. Därefter trycker man upp botten av livmodern och drar samtidigt ut placentan. Uterus palperas en gång och då ska man hålla emot vid botten av livmodern då det annars anses att kvinnan kan få en prolaps. Jag måste läsa på om detta, då vi inte gör på det här sättet i Sverige. Om någon vet mer om det och vill berätta så vore det toppen!

Efter det stoppar man in hela handen i underlivet och gräver ut koagler. Eventuell bristning inspekteras snabbt.

Kvinnan jag förlöste började blöda mer än vanligt efter förlossningen, orsak var överfylld blåsa. Här finns dock inte tappningskatetrar så man tar antingen en sugslang eller klipper av en droppslang och tappar kvinnan med dessa. Urinen låter man rinna ut på plastskynket, den är oftast redan fylld med fostervatten, avföring och blod. Detta ligger kvinnan kvar i tills en eventuell suturering är gjord.

Plastskynket rullas ihop med moderkakan och allt annat i och läggs i en bunke som kvinnorna haft med sig. Kvinnan torkas av med bomull, därefter torkas sängen av med samma bomull och sedan torkas sängen av med klorin. Nytt plastskynke (som kvinnan själv haft med sig) läggs på britsen och kvinnan tar fram en sarong som hon sveper sig med och lägger sig ned med barnet bredvid.

Moderkakan läggs i en stor sopptunna, fylld med moderkakor. Resten slängs i en annan soptunna, bunken sköljs av och ges tillbaka till kvinnan.

Idag utförde jag en lyckad mutning till personalen på förlossningen. Jag köpte tio flaskor läsk och chipati. Det vart väldigt omtyckt så förhoppningsvis blir även jag omtyckt nu.

Oftast får man inte köpa flaskdrycker utan att lämna in tomma flaskor alternativt betala betydligt mer, men den ugandiska kvinnan som sålde läsken till mig sa att hon litade på mig och att jag kunde komma tillbaka med flaskorna senare. Detta trots att extremt många människor handlar där varje dag och det är  ett stort sjukhus. Men det är väldigt typiskt för Ugandierna, de är så otroligt snälla och omtänksamma och intresserade. Varje dag har jag små konversationer med okända ugandier som bara är nyfikna och intresserade och glada. Det är fantastiskt. Ibland pekar barnen och ropar Muzungo och då brukar jag vinka tillbaka och så skrattar de.

Idag var den första stora regnskuren, vilket gjorde att elen försvann på sjukhuset, så vi fick förlösa i mörker. Det var annorlunda. När en barnmorskestudent skulle suturera sin kvinna stod en annan barnmorska och lyste med sin mobil så att hon skulle se. Det gick knappt att höra vad någon sa för att regnet lät så högt när det smattrade mot taket och jag vart rädd att man inte skulle höra när det var dags för kvinnorna att föda. Dock höll det bara i sig en timme och sedan var det sol igen när jag skulle gå hem.

Igår var det 35c och jag svettas konstant. Börjar nästan kännas meningslöst att duscha.

Så lite om mitt andra liv:

Igår var vi ute och åt på ett thaiställe, finaste hittills. De hade Ugandas första tebar.

Idag tog jag och Amanda en powerwalk runt universitet. Jätte spännande.

I helgen ska jag följa med Amanda till hennes vän i Jinja, vi ska på barbeque där och det utlovas en pool vid ett närliggande hotell.

Snart måste jag börja lägga ner lite mer arbete på min blogg då jag troligen ska börja blogga för vårdförbundet...

Berätta gärna hur ni har det där hemma? Fryser ni? :)

Sindica!

Har inte hunnit skriva på ett tag så nu lär det bli ett långt blogginlägg...

Lördagen gick vi till MishMash, en turistig restaurang/klubb, det var trevligt och god mat.

På söndagen lärde jag känna en ny, jätte trevlig, svensk tjej Amanda. Vi promenerade runt bland dom lite finare delarna av Uganda i flera timmar och mötte sedan upp dom andra i en slags stor grön trädgård med flera barer. Fick prova Ugandas version av latte, dvs  pulverkaffe redan utblandat med en massa mjölk. Jag borde ha tagit öl som dom andra.

Samma dag fick vi reda på att vi på vi skulle på någon slags social activity på kvällen.
Dessvärre hade dom ingen koll på hur många vi var så 6 av oss blev kvarglömda och efter ungefär en timme lyckades dom lösa en bil till oss. Så vi blev en i framsätet och fem stycken i baksätet, som vanligt.
Aktiviteten innebar att vi skulle titta på Ugandisk dans i fyra timmar.. Dom var fantastiskt duktiga men det kändes väldigt kolonistiskt när hela publiken är vit och underhållarna är svarta och utklädda i tygstycken och dansar. Och fyra timmar är ganska långt..
Fick även träffa studentkoordinatorn, som ska ta hand om alla utbytesstudenter. Hon tittade på mig och frågade vem jag var. Jag svarade mitt namn och barnmorskestudent från Sverige. "Jaha det är du." Svarade hon och vände mig ryggen. Känns tryggt att hon ska ta hand om mig här.

Så blev det måndag och första dagen.. Tydligen skulle jag infinna mig på studentkoordinatorns kontor, detta fick jag reda på från dom andra studenterna då information ofta är något man får i sista sekund.


Hon tog med mig till Nurse department där jag fick träffa Scovia, som var helt fantastiskt snäll. Här fick jag göra upp en plan över vilka avdelningar jag vill vara på och hur länge.
Sedan tog Lauren, en amerikansk sjuksköterska från förlossningen som jag mailat med, med mig till ward 14, low risk förlossning.


Förlossningen:

Vet inte ens hur jag ska börja här...

Det är en väldigt sliten lokal med sammanlagt ca 10 metallsängar. De står två till tre stycken sängar bredvid varandra, en halvvägg och sedan ytterligare 2-3 sängar. Det hänger trasiga skynken för rummen, så alla som är i förlossning ser och hör varandra och några föder bredvid varandra. Utanför är själva expeditionen, där barnmorskorna sitter och väntar på att någon ska börja ropa, vilket innebär att barnet är påväg ut. Bredvid expen. är det två rader med bänkar, där sitter kvinnorna med värkar och väntar på att bli undersökta och antingen få en förlossningssäng eller lägga sig på en säng/madrass i latensfasrummet (min benämning på det..).

Kvinnorna sitter med raka ryggar och rör inte en min när de har värkar, ännu mindre låter de. Det är därför man vet när någon ska föda för då ger de ifrån sig lite ljud. Ibland föder de dock utan att någon har märkt och ropar att barnet är här.
Bedövning existerar inte.

Samma förkläden används vid alla förlossningar. Kvinnorna har själva med sig ett mammakit bestående av två par sterila handskar, bomull och ett plastskynke, typ svart soppsäck.
De tas in på ett rum med en brist, där lägger de själva ut sitt plastskynke och lägger sig på britsen. Man använder bara en handske när man undersöker, för att spara handskar. Innan tvättas underlivet av lite snabbt med en okänd vätska. Man använder inte glidslem. Etiskt förhållningssätt vid VU existerar inte. De hälsar knappt på kvinnorna. Och de stoppar bara in fingrarna utan förvarning.

Vid avnavling används gummibandet på handskarna och sedan skärs navelsträngen av med ett litet sterilt rakblad. Mamman får oxytocin I.M. K-vitamin finns inte.

Barnmorskorna använder ett väldigt hårt språk mot kvinnorna och smäller till dom under förlossningen "när det behövs". Det är nog det som är allra värsta, hur de behandlar kvinnorna. Jag förstår att dom medicinska resurserna inte finns men det kränkande beteendet mot kvinnorna är fruktansvärt att se.

Samtidigt så vet jag att de inte har någon möjlighet att lindra smärta under förlossning tillskillnad från Sverige. De ser så mycket hemska saker varje dag att de troligen blir tvungna att bygga upp en mur. De blir lärda från barnsben att tåla smärta och att inte klaga, att de ska vara starka kvinnor.

Om de har material att sy kvinnorna med så görs det utan ljus, dock får de lokalbedövning innan. Sedan sys det enligt mina ögon lite på måfå. Vill inte ens veta vilka men kvinnorna får av den sutureringen.

Hud mot hud existerar inte. Har bara sett två hela förlossningen än så länge. Vid den andra kom barnet ut gråblått, lades på en handduk på mammans mage, vart inte avtorkad och ingen kutanstimulering, fokus var att skära av navelsträngen så fort som möjligt och därefter väga det, trots andnignsstörning.

För att få ut moderkakan trycker de hårt på livmodern och drar sedan ut den bestämt.

Det är en amerikansk läkarstudent och en tysk sjuksköterskestudent på förlossningen. Trots det känns det ganska ensamt med dessa sjuka upplevelser då det också har andra referenser till hur en förlossning ska gå till.

Jag hoppas få förlösa imorgon...

Ikväll ska vi ha chapatiparty, pankaksparty. De ugandiska studenterna som jobbar på hostelet ska göra ugandiska pannkakor till oss.

Har tusen grejer till att berätta om men orkar inte skriva mer..

Besökte också en barnavdelning idag, det var hemskt. Såg bland annat ett barn som låg uppsvällt och  knappt kunde andas då föräldrarna inte har råd med dialys (påse).

Ett stort problem är tydligen stöld på sjukhuset. Alla har det väldigt fattigt och de som jobbar på privatkliniker ser en möjlighet om de kan ta med saker från sjukhuset och istället använda på privatkliniken och sälja där.

Trots allt detta har jag det ändå väldigt bra här, umgås med så många trevliga människor som upplever samma sak och tillsammans ventilerar vi och sen skrattar åt vanliga saker. Det känns väldigt bra. Staden är stökig och överfylld med människor, vilket jag älskar. Och människorna är otroligt trevliga och snälla och hjälpsamma här.

Uganda är trots allt fantastiskt!

Vaknade utvilad imorse efter att ha fått tagit igen lite nattsömn, det blev 12h.

Spenderade dagen med Anna och Matt (Viktoria är sjuk) och vi tog en ugandisk buss/taxi, Mutato till en vad vi trodde skulle vara en öppen marknad. Mutato innebär att man kläms ihop, ca fyra personer på tre säten, oavsett storlek på personerna, i en minibuss som spelar afrikansk musik med högsta volym. Dock kostar den bara 1kr att åka med och det är större överlevnad på att åka dom än att promenera. Jag fick som vanligt en ny vän på bussen som gärna ville att vi skulle bli vänner på facebook (så att jag kunde ta med honom till Sverige) glömde dessvärre bort hans namn. 

Marknaden var inte riktigt som vi tänkt oss, det var som ett stort köpcentrum byggt av presenningar/skjul och man trycktes igenom de små, varma gångarna fyllda med kläder och annat. Det var väldigt skönt för oss att ha med en kille här då det annars troligen hade blivit en ganska obehaglig situation för oss två tjejer. 

Därefter gick vi vidare till en liten turistig marknad, kallad Craft Art. Kampalas motsvarighet till Västerlånggatan. Troligen blir det nog ändå här vi köper våra souvenirer i slutändan. 

a

Vi fikade på antagligen det enda turistiga cafét, som dock var väldigt fint och avslappnande. Dessutom fantastiskt kaffe. A thousands cups heter det. Lauren, den amerikanska sjuksköterskan som jobbar på förlossningen mötte upp oss där och berättade om allt vi behöver veta. Som att det inte är någon fara att åka med en boda-boda så länge man vet vem och har en hjälm tillverkad hemifrån. Den bör dock gå över hela ansiktet då hon fick se många avskurna näsor som syddes på igen från boda-boda olyckor, när hon var på akuten. Jag väntar nog ett tag till med att åka på en boda-boda.

Ikväll ska vi äta och dricka några öl på Mish Mash, någon slags bar. Vi är varnade att vänta inne på restaurangen tills vår taxi kommer då man annars lätt blir rånad utanför. Så det blir nog inte så många öl..

I övrigt är människorna här fantastiskt trevliga och gästvänliga. Alla pratar med en, frågar hur man mår och är bara allmänt intresserade. Trots alla varningar känner vi oss väldigt trygga här. Det är egentligen nattetid och på fel ställe som det kan bli farligt. 

Jag trivs väldigt bra!

Welcome to the pearl of africa..

Så var jag äntligen framme!

Första delen av flygresan började med att jag var helt övertygad om att vi skulle krascha då planet skakade en del och säkerhetsbältesskylten blinkade ivrigt varje gång.

Vid första mellanlandningen i Kairo kom jag fram till att planet nog ändå inte skulle krascha. Risken var däremot stor att det istället hade blivit kapat.

Även det klarade jag mig ifrån.

På mellanlandningen i addis lärde jag känna en amerikansk kristen tjej som jobbar med att bygga upp ett bibliotek på en skola i slumen. Hon berättade att hon har slutat ta malariatabletter då det tydligen ändå bara anses vara som en årlig influensa här nere.
Vän nummer två blev sedan en ugandisk pastor (som försökte sno min plats på flyget) och jag vet nu allt om hans fru och fyra barn. Han och frun hade som förlovningscermoni att HIV-testa sig tre gånger innan de visste om de ville gifta sig. Han ( och senare taxichauffören) hälsade mig välkommen till the pearl of Africa. Pastorn sa också att när en besökare kommer och det regnar (som det gjorde när vi landade) är det en blessing.

Under dagen har det varit runt 20c och molnigt.

Bilresan från flygplatsen till Edge House (där jag bor) var spännande, så vacker grön natur och människor och djur överallt.

Edge House är faktiskt över förväntan, "jag har bott värre i Mexico". Dessvärre blev det ett litet "missförstånd" och mitt singelrum ska nu tydligen delas med två okända amerikanskor som kommer den 10:e. Då menar jag ett rum som knappt har plats med tre sängar. Dessvärre blir hyran inte lägre då den tydligen gått upp just idag. Osis..

Vi har tagit en promenad till sjukhuset. Kruxet här är att försöka undvika trafiken. Bilarna stoppar man lätt genom att hålla upp handen men alla boda boda (mopeder) är man försvarslös mot. Jag hoppas ändå på att överleva. Utöver det är det fantastiskt med alla människor överallt, de verkar vänligt inställda och det springer glada barn överallt. Längs vägarna finns det olika marknadsstånd som säljer både kläder och grönsaker.

Jag umgås med de två svenska sjuksköterskestudenter Anna och Viktoria samt en amerikansk marinsoldat Matt, vars fästmö med vänner kommer i morgon. Och vi har redan hunnit träffa två svenskar.

Vi har ätit middag på en restaurang/klubb på campus ikväll. God och annorlunda indisk mat med afrikansk öl. Nu är jag helt slut efter resan och allt som hänt idag.

Kram på er!