Har ju dessvärre inte skrivit på ett tag så nu kommer en sammanfattning som kanske inte helt följer tidsordningen. Men bättre än ingen.
Gårdagen börjar med att jag får förlösa en 17-årig tjej som är både glad över sitt barn och över att det blev en flicka! Dessvärre börjar hon blöda rejält efter ett tag, men efter sedvanliga proceduren med att tappa urinblåsa (trots att den var tappade precis innan hon födde), uterusmassage, förstärkt oxytocindropp och methergin i muskeln så blev hon bra. En läkare var som tur var på plats på avdelningen och han gav henne också misoprostol under tungan samt per rektum.
Därefter fick jag förlösa ännu en 17-årig tjej. Dock var det omöjligt att få ut huvudet utan antingen sugklocka och/eller ett klipp. C infiltrerade henne med bedövning och sedan bad vi om hjälp av en barnmorska. Detta för att bedövningen skulle hinna ta, då de inte bedövar förre ett klipp och för att vi inte vill göra en epiostomi med rakblad. Barnmorskan hittade dock en slö sax med vilken C fick göra klippet. Tur att vi hade bedövat henne innan. Efter mycket kämpande kom ett skrikande och välmående barn ut.
Sedan vänder vi oss om och ser hur en kvinna på golvet hinner föda ut sitt barn själv. Magen såg dock fortfarande väldigt stor ut så en barnmorska som hunnit fram tillsammans med den nya läkarstudenten N bad N att känna på hennes mage. Hon kunde då tydligt känna att det låg ett barn till där inne. Kvinnan bad barnmorskan om hjälp att komma upp i sängen, men hon vägrade att hjälpa henne. Kvinnan var nämligen väldigt stor. Så jag gick fram och fick tillslut upp henne från golvet. Hon försökte sen (med navelsträngen hängandes utanför och tvilling två kvar i magen) klättra upp i sängen men hade förståerligt nog vissa problem med det. Ända tills barnmorskorna började skrika argt på henne. Så tillslut kunde hon komma upp och lägga sig i sängen, reda att föda tvilling två.
Plötsligt hör jag en barnmorska skrika: "Sister your patient!!!" till en annan barnmorska och jag tittar bort mot en säng längre bort. På golvet ligger en sjö med blod och ur kvinnan forsar det blod. Hennes barnmorska är iväg och väger barnet. Barnmorskorna fortsätter att skrika utan att springa fram till henne. Jag kastar på mig handskar och springer fram till henne. Då kommer tillslut flera efter. Jag får in en kateter och kommer sedan ihåg att man ska göra abdominell aortakompression. Så jag trycker ner hela knytnäven i hennes mage för att stoppa aortan från att blöda samtidigt som jag försöker massera livmodern med vänster hand. C lyckas få in en infart till i henne och barnmorskorna förstärker det redan pågående droppet med 2ml oxytocin. Läkaren är fortfarande på plats och inspekterar hennes underliv och cervix som inte verkar ha någon bristning. Kvinnan är nu påväg in i chock, hon är väldigt blek och ter sig aggeterad samt frånvarande. Ytterligare ett dropp sätts. Jag tror att hon också fick methergin och misoprostol. Därefter försöker vi få blod ifrån henne så att vi kan springa till blodcentralen och få en påse blod. Hon är dessutom 0 pos.. Vilket är den grupp som bara kan ta emot från 0 pos (och neg). På grund av chocken lyckas vi inte få något blodprov så tillslut lyckas läkaren ta venprov från femoralis. Jag springer bort till blodcentralen, där alla som vanligt inte har någon brådska. Tillslut lyckas jag få dem att förstå att det var akut och blev lovad blod om 30 min. Jag hoppas att hon överlevde.
I helgen har jag bara tagit det lugnt, varit ute och ätit på bra matställen och i lördags låg jag vid poolen och i söndags i trädgården och solade.
Idag var jag hemma från sjukhuset då de igår hade fått in ett misstänkt Ebolafall och stängt ner akuten. Under eftermiddagen fick vi reda på att det inte var Ebola så vi kan lugnt gå tillbaka till sjukhuset imorgon.
Imorgon kommer också världens bästa sambo hit med saltlakrits till mig!!! Har även en vän och hennes sambo på besök i helgen! Dessutom har det kommit en ny, jätte trevlig, läkarstudent från samma skola som jag. Så helgen som kommer är väl inplanerad med aktiviteter och festiviteter.
tisdag 26 mars 2013
tisdag 12 mars 2013
Löst ett säte själv!!!!
Igår vart jag återigen så arg att jag gick hem. Hade med mig en ny läkarstudent från USA, C. Han skulle få förlösa en kvinna för första gången och jag var mitt uppe i att instruerar honom i perienalskydd när en ugandisk barnmorskestudent kommer fram och börjar slå oss på händerna och knuffa bort oss samtidigt som hon säger att dom inte längre använder perienalskydd. Därefter tar hon över förlossningen och fastän man ser att kvinnan börjar spricka så står hon bara bredvid och ser på. Barnet föds och kvinnan får en stor bristning. Jag blev som sagt så förbannad att jag kastade av mig handskarna och gick hem. Jag vet att vi hade kunnat undvika det om vi fått använda perienalskydd!
Idag var om möjligt ännu galnare..
Det började med att C återigen skulle få förlösa, men det gick något trögt med att få ut huvudet och jag var rädd att hon skulle spricka så jag tog över förlossningen och fick ut huvudet, som nästan satt fast. Fick känslan av att det var en skulderdystoci (axlarna sitter fast). Som tur var, var en europeisk barnmorska på avdelningen så jag ropar till henne att jag tror att det är en dystocia. Vi tar upp benen (mc Roberts) och hon tar över och får ut axlarna. Jag hade inte sänkt huvudet tillräckligt mycket. Så allt gick bra. Så det var antagligen ingen dystoci.
Därefter hör jag hur en kvinna skriker mitt emot. Hon står på alla fyra i sängen och är påväg att föda. Jag hinner fram först med handskar på och får förlösa henne på alla fyra. Jätte roligt att äntligen få ha en annan ställning! Allt gick bra.
Efter det ser jag hur alla läkare står runt en kvinna som föder i säte. Hela kroppen är ute förutom huvudet. De försöker i kanske en kvart att få ut huvudet. En arm är sträckt uppåt och sitter fast vid huvudet. Navelsträngen innehåller inte längre något blod så jag tar på mig handskar och får försöka. Jag försöker först lirka ut armen så som vi övat med dockor men den sitter fast alldeles för hårt. Så tillslut går jag in med hela armen och får tag i barnets ansikte och lyckas böja upp barnet (så som vi tränat med dockor) och ut kommer tillslut barnet! Det kan nog vara det häftigaste jag kommer ha gjort i en förlossningssituation för resten av mitt liv. Barnet är efter väldigt lång tid utan syre slappt och taget. Läkarna tar det till barnbordet och lyckas återuppliva det! Det galnaste är att kvinnan inte fick någon bristning. Jag var orolig över att jag skadat armen så vi tog med barnet till neo, där en läkare tittade på armen. Barnet kunde själv röra på den och verkade inte ha ont. Så vi tog tillbaka den till mamman som sen glad fick amma sitt barn. Det var en fantastisk upplevelse! Fick beröm av doktorerna och barnmorskorna för att jag löste situationen. Så häftigt att barnet dessutom överlevde!
Efter det så instruerade jag en norsk läkarstudent i att förlösa barn. Dessvärre fick både han och C bristning på sina (dock förstföderskor) så uppenbarligen är jag ingen bra lärare när det kommer till att undervisa perienalskydd. Ska försöka få dit en ugandisk barnmorska nästa gång någon ska lära sig.
Vi hade svårt att få någon att vilja sy bristningarna åt oss så tillslut gick jag fram till läkaren, för vilken jag hade hjälpt ut sätet och sa väldigt bestämt: jag har hjälpt er så nu är det er tur att hjälpa oss! Läkaren som är högst i rang sa då åt barnmorskorna att ordna så att två suturerade åt oss. Vilket gjorde att vi äntligen fick hjälp. Hon kontrollerade även senare att vi verkligen hade fått hjälp.
Hälsade även på trillingmamman som blev jätte glad när hon såg mig. Dessvärre hade en av trillingarna dött. Men hon verkade glad och hade fått en egen säng med de resterande två trillingarna, så det var fint att se.
En bra dag helt enkelt!
Idag var om möjligt ännu galnare..
Det började med att C återigen skulle få förlösa, men det gick något trögt med att få ut huvudet och jag var rädd att hon skulle spricka så jag tog över förlossningen och fick ut huvudet, som nästan satt fast. Fick känslan av att det var en skulderdystoci (axlarna sitter fast). Som tur var, var en europeisk barnmorska på avdelningen så jag ropar till henne att jag tror att det är en dystocia. Vi tar upp benen (mc Roberts) och hon tar över och får ut axlarna. Jag hade inte sänkt huvudet tillräckligt mycket. Så allt gick bra. Så det var antagligen ingen dystoci.
Därefter hör jag hur en kvinna skriker mitt emot. Hon står på alla fyra i sängen och är påväg att föda. Jag hinner fram först med handskar på och får förlösa henne på alla fyra. Jätte roligt att äntligen få ha en annan ställning! Allt gick bra.
Efter det ser jag hur alla läkare står runt en kvinna som föder i säte. Hela kroppen är ute förutom huvudet. De försöker i kanske en kvart att få ut huvudet. En arm är sträckt uppåt och sitter fast vid huvudet. Navelsträngen innehåller inte längre något blod så jag tar på mig handskar och får försöka. Jag försöker först lirka ut armen så som vi övat med dockor men den sitter fast alldeles för hårt. Så tillslut går jag in med hela armen och får tag i barnets ansikte och lyckas böja upp barnet (så som vi tränat med dockor) och ut kommer tillslut barnet! Det kan nog vara det häftigaste jag kommer ha gjort i en förlossningssituation för resten av mitt liv. Barnet är efter väldigt lång tid utan syre slappt och taget. Läkarna tar det till barnbordet och lyckas återuppliva det! Det galnaste är att kvinnan inte fick någon bristning. Jag var orolig över att jag skadat armen så vi tog med barnet till neo, där en läkare tittade på armen. Barnet kunde själv röra på den och verkade inte ha ont. Så vi tog tillbaka den till mamman som sen glad fick amma sitt barn. Det var en fantastisk upplevelse! Fick beröm av doktorerna och barnmorskorna för att jag löste situationen. Så häftigt att barnet dessutom överlevde!
Efter det så instruerade jag en norsk läkarstudent i att förlösa barn. Dessvärre fick både han och C bristning på sina (dock förstföderskor) så uppenbarligen är jag ingen bra lärare när det kommer till att undervisa perienalskydd. Ska försöka få dit en ugandisk barnmorska nästa gång någon ska lära sig.
Vi hade svårt att få någon att vilja sy bristningarna åt oss så tillslut gick jag fram till läkaren, för vilken jag hade hjälpt ut sätet och sa väldigt bestämt: jag har hjälpt er så nu är det er tur att hjälpa oss! Läkaren som är högst i rang sa då åt barnmorskorna att ordna så att två suturerade åt oss. Vilket gjorde att vi äntligen fick hjälp. Hon kontrollerade även senare att vi verkligen hade fått hjälp.
Hälsade även på trillingmamman som blev jätte glad när hon såg mig. Dessvärre hade en av trillingarna dött. Men hon verkade glad och hade fått en egen säng med de resterande två trillingarna, så det var fint att se.
En bra dag helt enkelt!
söndag 10 mars 2013
Den mest kaotiska dagen hittills..
Veckan började med att jag fick se min första sätesförlossning. Det var ett rent säte och en av dem mest brutala förlossningarna hittills... Här jobbar man inte hands off helt enkelt. Barnet var slappt och livlöst när det kom ut men återhämtade sig ganska snabbt på återupplivningsbordet, så det var skönt.
Dagen efter det spenderade snälla sister F sin lediga dag med att ta hand om mig på förlossningen. Jag fick äntligen ordentlig handledning och hjälp. Hon hittade en passande patient (som dock var HIV-pos, vilket jag försökt att undvika att förlösa). Jag fick öva på att palpera värkar och att undersöka magen på deras sätt. Har även börjat få lite humm om hur jag undersöker om ett bäcken är stort nog eller ej och spinetaggarna känns inte längre som en omöjlighet! Lyssna med pinard's är också så mycket lättare än vad jag från början tyckte. Jag tycker även att det går så mycket fortare för kvinnorna att öppna sig här. Antar att det beror på att de inte har någon bedövning.
Jag fick även denna dag se en sätesförlossning. Det var i v.24, ungefär. Så barnet var väldigt litet. Barnmorskorna hade svårt att få ut barnet, vilket gjorde att den Europeiska läkaren som just då var på avdelningen tog över och tillslut förlöste sätet. På helt fel sätt enligt F. När barnet kom ut var det ingen som stod beredd med avnavling så jag fick som vanligt hoppa in och kasta mig på det. Slet av mig gummibandet runt mina handskar och tillsammans med läkaren lyckades vi i all hast navla av barnet så de kunde springa med det till återupplivningsbordet. Barnet överlevde självklart inte. Sedan gick alla därifrån så eftersom jag var den enda som var kvar med kvinnan fick jag förlösa placentan och kontrollera bristning samt tvätta av kvinnan.
Därefter fick jag förlösa två kvinnor, alla överlevde och inga bristningar. Fick även beröm av sister F, då hon tyckte jag var duktig på att förlösa. :)
Sedan kom den kaotiska, galna dagen...
Det börjar med att läkarna går rond och under ronden får S lyssna på barnets hjärtljud på en 15-årig flicka. Sedan ska de undersöka henne men ser då att huvudet buktar. Det blir därför ingen undersökning utan hon får ett dropp med 500ml Nacl och 1ml oxytocin i det, då hon knappt har några värkar. S försöker förlösa men det går väldigt trögt. Jag undersöker flickan och vi kommer fram till att hennes bäcken är för trångt. Men det är redan 8 kvinnor på kö till kejsarsnitt så det är dessvärre inget alternativ. Vi försöker kalla på hjälp men ingen är nämnvärt intresserad av att hjälpa oss. Jag försöker hitta en läkare som kan lägga en sugklocka men ingen vill ta sig an uppgiften.
Så jag springer över till operation där en svensk läkare, som läser till obstetriker är (det är hennes andra dag här) och säger åt henne att hon måste komma med till förlossningen och lägga en sugklocka. Hon lämnar operation och springer med mig i sina operationskläder över till vår avdelning. Hon hittar en kiwiklocka men inser snabbt att ett klipp måste göras först. Då mellangården är så pass låg anser de Ugandiska barnmorskorna att man inte kan göra ett klipp. De klipper nämligen rakt ned medan vi gör sneda klipp. Jag hittar lidokain så att läkaren kan bedöva. Varken läkaren eller jag har tidigare gjort ett klipp så tillslut kommer vi ändå fram till att hon får göra klippet. Det som finns att tillgå är en osteril slö sax. Tur att vi hittade bedövning innan. Därefter lägger hon klockan. Då kommer äntligen en ugandisk läkare över och tar över. Som vanligt används fel teknik.
Tillslut efter en väldigt lång stund får de ut barnet, som såklart är grådaskigt och slappt. Vi springer bort med det till barnbordet och börjar återupplivning. När vi håller på för fullt med att ventilera barnet kommer en Ugandisk läkare fram och tar ifrån oss barnet, för att linda in den på deras sätt. Även fast vi täckt barnet ordentligt med sjalar! Det kändes som en evighet innan han var klar med sin inlindning och jag har hittills inte varit så arg som jag var just då. Jag var så nära att explodera av ilska över allt som hänt.
Därefter hade barnet hjärtslag under 60 så vi påbörjade kompressioner. Efter ett tag får vi upp hjärtslagen till 160! Då tittar jag bort och ser att flickan nu ligger ensam i sängen, med oförlöst placenta och ingen är där hos henne. Så jag springer tillbaka till henne och förlöser placentan. Det blir som tur var den svenska läkaren som suturera henne.
Efter att vi ventilerat barnet i 30min har vi fortfarande bara bra hjärtljud men i övrigt en grå, slapp och livlös kropp och barnet gör inga försök till att ta egna andetag. Det finns inga läkemedel att ge barnet. Utan andetag får vi inte ta med barnet till neo. Så jag och S beslutar tillsammans om att avsluta återupplivningsförsöket trots hjärtljuden. När S sen ska börja linda in barnet ser hon hur den försöker ta ett litet andetag, så hon kan då springa bort med den till neo, där den kopplas upp på CPAP. Dessvärre är det nog ändå kört för det barnet.
Lite senare börjar flickan att blöda väldigt mycket. En barnmorskestudent går då fram till henne och börjar byta bomullen som hon har mellan benen. Jag har hela morgonen varit på bristningsgränsen och blir skitförbannad på barnmorskestudenten. Försöker förklara för henne att det viktigaste är att stoppa blödningen och hitta orsaken till den! Tappar därefter flickan på över 1L urin och sedan slutar hon att blöda.
Efter det får S börja förlösa en kvinna, dock har hon svårt att få ut huvudet, jag försöker också. Vi tittar oss omkring efter hjälp men barnmorskorna sitter kvar vid sitt skrivbord och låter oss klara oss själva. Tillslut får S ut barnet.
Därefter kommer en kvinna in på bår, som precis fött tvilling 1. Med navelsträngen hängandes ut och tvilling två kvar i magen får hon klättra över till en säng. Hon har så ont att hon kastar sig runt i sängen och skriker högt. Det är en massa personal runt henne, så jag går vidare. Efter en liten stund vänder jag mig om och ser att hon blivit lämnad ensam och S som står hos sin fyförlösta mamma som ligger i sängen bredvid, kastar på sig handskar. Tvillingmamman står nu på alla fyra i sängen med huvudet på tvilling två hängandes utanför. S lyckas få ut resten av barnet, som mådde bra. Direkt efter kommer placentan (som satt ihop för tvillingarna).
Mitt emot skriker en kvinna som också ensam hunnit förlösa huvudet på sitt barn och axlarna. En barnmorska hinner fram och hjälper ut resten av kroppen.
Ännu en kvinna skriker och jag springer dit för att förlösa. Jag undersöker henne och inser att jag tar på en fot. Ännu ett säte. Barnmorskorna säger då att hon måste förlösas med snitt då hennes bäcken är för trångt. Man kan se foten glipa utanför och kejsarsnittskön är som sagt väldigt lång..
Ny kvinna skriker och jag springer dit. Undersöker och hittar även här ett säte. Denna kvinna ska få förlösa vaginalt. Jag vill inte ansvara för en sätesförlossning och både jag och S hade redan jobbat över 3h och vi var helt slut över allt som hänt under dagen så vi gick hem. Jag orkade inte med att se ännu ett dött barn.
Därefter somnade jag som vanligt av utmattning när jag kom hem. Vissa dagar blir bara för mycket.
Igår var jag och A och vandrade i djungeln och idag har vi varit på en market.
Kommentera gärna bloggen om du läser! Det är väldigt peppande och motiverande till att fortsätta skriva! :)
Dagen efter det spenderade snälla sister F sin lediga dag med att ta hand om mig på förlossningen. Jag fick äntligen ordentlig handledning och hjälp. Hon hittade en passande patient (som dock var HIV-pos, vilket jag försökt att undvika att förlösa). Jag fick öva på att palpera värkar och att undersöka magen på deras sätt. Har även börjat få lite humm om hur jag undersöker om ett bäcken är stort nog eller ej och spinetaggarna känns inte längre som en omöjlighet! Lyssna med pinard's är också så mycket lättare än vad jag från början tyckte. Jag tycker även att det går så mycket fortare för kvinnorna att öppna sig här. Antar att det beror på att de inte har någon bedövning.
Jag fick även denna dag se en sätesförlossning. Det var i v.24, ungefär. Så barnet var väldigt litet. Barnmorskorna hade svårt att få ut barnet, vilket gjorde att den Europeiska läkaren som just då var på avdelningen tog över och tillslut förlöste sätet. På helt fel sätt enligt F. När barnet kom ut var det ingen som stod beredd med avnavling så jag fick som vanligt hoppa in och kasta mig på det. Slet av mig gummibandet runt mina handskar och tillsammans med läkaren lyckades vi i all hast navla av barnet så de kunde springa med det till återupplivningsbordet. Barnet överlevde självklart inte. Sedan gick alla därifrån så eftersom jag var den enda som var kvar med kvinnan fick jag förlösa placentan och kontrollera bristning samt tvätta av kvinnan.
Därefter fick jag förlösa två kvinnor, alla överlevde och inga bristningar. Fick även beröm av sister F, då hon tyckte jag var duktig på att förlösa. :)
Sedan kom den kaotiska, galna dagen...
Det börjar med att läkarna går rond och under ronden får S lyssna på barnets hjärtljud på en 15-årig flicka. Sedan ska de undersöka henne men ser då att huvudet buktar. Det blir därför ingen undersökning utan hon får ett dropp med 500ml Nacl och 1ml oxytocin i det, då hon knappt har några värkar. S försöker förlösa men det går väldigt trögt. Jag undersöker flickan och vi kommer fram till att hennes bäcken är för trångt. Men det är redan 8 kvinnor på kö till kejsarsnitt så det är dessvärre inget alternativ. Vi försöker kalla på hjälp men ingen är nämnvärt intresserad av att hjälpa oss. Jag försöker hitta en läkare som kan lägga en sugklocka men ingen vill ta sig an uppgiften.
Så jag springer över till operation där en svensk läkare, som läser till obstetriker är (det är hennes andra dag här) och säger åt henne att hon måste komma med till förlossningen och lägga en sugklocka. Hon lämnar operation och springer med mig i sina operationskläder över till vår avdelning. Hon hittar en kiwiklocka men inser snabbt att ett klipp måste göras först. Då mellangården är så pass låg anser de Ugandiska barnmorskorna att man inte kan göra ett klipp. De klipper nämligen rakt ned medan vi gör sneda klipp. Jag hittar lidokain så att läkaren kan bedöva. Varken läkaren eller jag har tidigare gjort ett klipp så tillslut kommer vi ändå fram till att hon får göra klippet. Det som finns att tillgå är en osteril slö sax. Tur att vi hittade bedövning innan. Därefter lägger hon klockan. Då kommer äntligen en ugandisk läkare över och tar över. Som vanligt används fel teknik.
Tillslut efter en väldigt lång stund får de ut barnet, som såklart är grådaskigt och slappt. Vi springer bort med det till barnbordet och börjar återupplivning. När vi håller på för fullt med att ventilera barnet kommer en Ugandisk läkare fram och tar ifrån oss barnet, för att linda in den på deras sätt. Även fast vi täckt barnet ordentligt med sjalar! Det kändes som en evighet innan han var klar med sin inlindning och jag har hittills inte varit så arg som jag var just då. Jag var så nära att explodera av ilska över allt som hänt.
Därefter hade barnet hjärtslag under 60 så vi påbörjade kompressioner. Efter ett tag får vi upp hjärtslagen till 160! Då tittar jag bort och ser att flickan nu ligger ensam i sängen, med oförlöst placenta och ingen är där hos henne. Så jag springer tillbaka till henne och förlöser placentan. Det blir som tur var den svenska läkaren som suturera henne.
Efter att vi ventilerat barnet i 30min har vi fortfarande bara bra hjärtljud men i övrigt en grå, slapp och livlös kropp och barnet gör inga försök till att ta egna andetag. Det finns inga läkemedel att ge barnet. Utan andetag får vi inte ta med barnet till neo. Så jag och S beslutar tillsammans om att avsluta återupplivningsförsöket trots hjärtljuden. När S sen ska börja linda in barnet ser hon hur den försöker ta ett litet andetag, så hon kan då springa bort med den till neo, där den kopplas upp på CPAP. Dessvärre är det nog ändå kört för det barnet.
Lite senare börjar flickan att blöda väldigt mycket. En barnmorskestudent går då fram till henne och börjar byta bomullen som hon har mellan benen. Jag har hela morgonen varit på bristningsgränsen och blir skitförbannad på barnmorskestudenten. Försöker förklara för henne att det viktigaste är att stoppa blödningen och hitta orsaken till den! Tappar därefter flickan på över 1L urin och sedan slutar hon att blöda.
Efter det får S börja förlösa en kvinna, dock har hon svårt att få ut huvudet, jag försöker också. Vi tittar oss omkring efter hjälp men barnmorskorna sitter kvar vid sitt skrivbord och låter oss klara oss själva. Tillslut får S ut barnet.
Därefter kommer en kvinna in på bår, som precis fött tvilling 1. Med navelsträngen hängandes ut och tvilling två kvar i magen får hon klättra över till en säng. Hon har så ont att hon kastar sig runt i sängen och skriker högt. Det är en massa personal runt henne, så jag går vidare. Efter en liten stund vänder jag mig om och ser att hon blivit lämnad ensam och S som står hos sin fyförlösta mamma som ligger i sängen bredvid, kastar på sig handskar. Tvillingmamman står nu på alla fyra i sängen med huvudet på tvilling två hängandes utanför. S lyckas få ut resten av barnet, som mådde bra. Direkt efter kommer placentan (som satt ihop för tvillingarna).
Mitt emot skriker en kvinna som också ensam hunnit förlösa huvudet på sitt barn och axlarna. En barnmorska hinner fram och hjälper ut resten av kroppen.
Ännu en kvinna skriker och jag springer dit för att förlösa. Jag undersöker henne och inser att jag tar på en fot. Ännu ett säte. Barnmorskorna säger då att hon måste förlösas med snitt då hennes bäcken är för trångt. Man kan se foten glipa utanför och kejsarsnittskön är som sagt väldigt lång..
Ny kvinna skriker och jag springer dit. Undersöker och hittar även här ett säte. Denna kvinna ska få förlösa vaginalt. Jag vill inte ansvara för en sätesförlossning och både jag och S hade redan jobbat över 3h och vi var helt slut över allt som hänt under dagen så vi gick hem. Jag orkade inte med att se ännu ett dött barn.
Därefter somnade jag som vanligt av utmattning när jag kom hem. Vissa dagar blir bara för mycket.
Igår var jag och A och vandrade i djungeln och idag har vi varit på en market.
Kommentera gärna bloggen om du läser! Det är väldigt peppande och motiverande till att fortsätta skriva! :)
söndag 3 mars 2013
Ännu mera död, bra förlossning och lite skottlossning
Dagen efter den jobbiga dagen med mina första dödsfall går jag förbi ingången till operation och utanför står en bår i sin ensamhet. På båren ligger en död kvinna insvept i sjalar. Troligen i väntan på att bli hämtad och transporterad till bårhuset. Framför den sitter alla kvinnor med värkar och väntar på att bli undersökta. Måste vara fruktansvärt att vara tvungen att sitta och titta på den samtidigt som man väntar på att själv genomgå en förlossning med risken att det slutar på samma sätt.
S fick förlösa en omföderska där allt gick bra, förrutom att hon började blöda rejält efter. (Det gick bra för henne). Då det redan var tillräckligt många som försökte stoppa blödningen gick jag vidare och fick se hur läkarna var i fullfärd med att dra ut ett barn med hjälp av en kiwiklocka (återanvänd). Som tur var var det en europeisk läkare där som kunder justera doktorernas teknik när de försökte dra ut barnet. Ut kom ett barn som var slappt, taget och inte andades. De sprang bort med barnet och började återuppliva det. Barnet hade någon form av syndrom, vilket syntes tydligt i ansiktet. Dessvärre gick det inte att rädda barnet. Därefter försökte en läkarstudent att sy kvinnan i en timme. (Hon hade blivit epistiomerad). När den europeiska doktorn fick se resultatet tvingade hon läkaren att ta upp alla stygn och sedan instruerade hon läkaren i hur man suturerar.
Dagen därpå var det ganska tungt att gå till förlossningen då jag hunnit se så pass mycket död. Men jag hade tur och fick förlösa en förstföderska som mådde bra och barnet mådde bra och ingen bristning! Jag har lärt mig en perienalskyddsteknik här nere som i princip alltid resulterar i att ingen brister, trots förstföderskor och stora barn. Detta barn vägde 3,2kg. Ska bli spännande och se om det fungerar på svenska kvinnor eller om det är de Ugandiska kvinnornas anatomi. Har läst på lite om att förlösa moderkakan och den teknik de använder här nere finns det ett helt kapitel om i Myles. Tekniken ska göra att kvinnan inte blöder lika mycket och är vetenskapligt bevisad. Ska bli intressant att diskutera detta med handledare hemma! Funderar också på om orsaken till att de brister mindre och att placenta släpper så fort är för att de inte har bedövningar och syntdropp? Någon som vet något mer om detta? Det är även stor skillnad på barnen här som är mycket piggare och ammar på en gång (om de lägger dem till bröstet).
Dessvärre slutade dagen med att vi hittade ett barn på återupplivningsbordet, som inte andades och det var ingen där för att hjälpa den. Tyvärr kunde vi inte heller rädda det barnet. Brevid stod en barnmorska och försökte jobba med ett barn i samma situation, hon bad mig lyssna på hjärtat och det visade sig att även det barnet inte hade några hjärtslag.
Helgen har varit otroligt välbehövlig med en dagstur till Entebbe, vi promenerade runt i en botanisk trädgård och tittade på vilda apor. Satt vid Victoriasköns strand och åt färskgrillad fisk, låg vid en pool och avslutade kvällen på stranden med pizza och öl.
Idag har vi legat vid en pool hela dagen.
Tio minuter efter att jag kommit hem hördes det skottlossning utanför vår gate. Det var som vanligt ett studentuppror och polisen var där och sköt plastkulor på studenterna. Vi låste grinden och satt kvar inne i huset. Det hela var över ganska snabbt.
S fick förlösa en omföderska där allt gick bra, förrutom att hon började blöda rejält efter. (Det gick bra för henne). Då det redan var tillräckligt många som försökte stoppa blödningen gick jag vidare och fick se hur läkarna var i fullfärd med att dra ut ett barn med hjälp av en kiwiklocka (återanvänd). Som tur var var det en europeisk läkare där som kunder justera doktorernas teknik när de försökte dra ut barnet. Ut kom ett barn som var slappt, taget och inte andades. De sprang bort med barnet och började återuppliva det. Barnet hade någon form av syndrom, vilket syntes tydligt i ansiktet. Dessvärre gick det inte att rädda barnet. Därefter försökte en läkarstudent att sy kvinnan i en timme. (Hon hade blivit epistiomerad). När den europeiska doktorn fick se resultatet tvingade hon läkaren att ta upp alla stygn och sedan instruerade hon läkaren i hur man suturerar.
Dagen därpå var det ganska tungt att gå till förlossningen då jag hunnit se så pass mycket död. Men jag hade tur och fick förlösa en förstföderska som mådde bra och barnet mådde bra och ingen bristning! Jag har lärt mig en perienalskyddsteknik här nere som i princip alltid resulterar i att ingen brister, trots förstföderskor och stora barn. Detta barn vägde 3,2kg. Ska bli spännande och se om det fungerar på svenska kvinnor eller om det är de Ugandiska kvinnornas anatomi. Har läst på lite om att förlösa moderkakan och den teknik de använder här nere finns det ett helt kapitel om i Myles. Tekniken ska göra att kvinnan inte blöder lika mycket och är vetenskapligt bevisad. Ska bli intressant att diskutera detta med handledare hemma! Funderar också på om orsaken till att de brister mindre och att placenta släpper så fort är för att de inte har bedövningar och syntdropp? Någon som vet något mer om detta? Det är även stor skillnad på barnen här som är mycket piggare och ammar på en gång (om de lägger dem till bröstet).
Dessvärre slutade dagen med att vi hittade ett barn på återupplivningsbordet, som inte andades och det var ingen där för att hjälpa den. Tyvärr kunde vi inte heller rädda det barnet. Brevid stod en barnmorska och försökte jobba med ett barn i samma situation, hon bad mig lyssna på hjärtat och det visade sig att även det barnet inte hade några hjärtslag.
Helgen har varit otroligt välbehövlig med en dagstur till Entebbe, vi promenerade runt i en botanisk trädgård och tittade på vilda apor. Satt vid Victoriasköns strand och åt färskgrillad fisk, låg vid en pool och avslutade kvällen på stranden med pizza och öl.
Idag har vi legat vid en pool hela dagen.
Tio minuter efter att jag kommit hem hördes det skottlossning utanför vår gate. Det var som vanligt ett studentuppror och polisen var där och sköt plastkulor på studenterna. Vi låste grinden och satt kvar inne i huset. Det hela var över ganska snabbt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)