Den mest kaotiska dagen hittills..

Veckan började med att jag fick se min första sätesförlossning. Det var ett rent säte och en av dem mest brutala förlossningarna hittills... Här jobbar man inte hands off helt enkelt. Barnet var slappt och livlöst när det kom ut men återhämtade sig ganska snabbt på återupplivningsbordet, så det var skönt.

Dagen efter det spenderade snälla sister F sin lediga dag med att ta hand om mig på förlossningen. Jag fick äntligen ordentlig handledning och hjälp. Hon hittade en passande patient (som dock var HIV-pos, vilket jag försökt att undvika att förlösa). Jag fick öva på att palpera värkar och att undersöka magen på deras sätt. Har även börjat få lite humm om hur jag undersöker om ett bäcken är stort nog eller ej och spinetaggarna känns inte längre som en omöjlighet! Lyssna med pinard's är också så mycket lättare än vad jag från början tyckte. Jag tycker även att det går så mycket fortare för kvinnorna att öppna sig här. Antar att det beror på att de inte har någon bedövning.

Jag fick även denna dag se en sätesförlossning. Det var i v.24, ungefär. Så barnet var väldigt litet. Barnmorskorna hade svårt att få ut barnet, vilket gjorde att den Europeiska läkaren som just då var på avdelningen tog över och tillslut förlöste sätet. På helt fel sätt enligt F. När barnet kom ut var det ingen som stod beredd med avnavling så jag fick som vanligt hoppa in och kasta mig på det. Slet av mig gummibandet runt mina handskar och tillsammans med läkaren lyckades vi i all hast navla av barnet så de kunde springa med det till återupplivningsbordet. Barnet överlevde självklart inte. Sedan gick alla därifrån så eftersom jag var den enda som var kvar med kvinnan fick jag förlösa placentan och kontrollera bristning samt tvätta av kvinnan.

Därefter fick jag förlösa två kvinnor, alla överlevde och inga bristningar. Fick även beröm av sister F, då hon tyckte jag var duktig på att förlösa. :)

Sedan kom den kaotiska, galna dagen...
Det börjar med att läkarna går rond och under ronden får S lyssna på barnets hjärtljud på en 15-årig flicka. Sedan ska de undersöka henne men ser då att huvudet buktar. Det blir därför ingen undersökning utan hon får ett dropp med 500ml Nacl och 1ml oxytocin i det, då hon knappt har några värkar. S försöker förlösa men det går väldigt trögt. Jag undersöker flickan och vi kommer fram till att hennes bäcken är för trångt. Men det är redan 8 kvinnor på kö till kejsarsnitt så det är dessvärre inget alternativ. Vi försöker kalla på hjälp men ingen är nämnvärt intresserad av att hjälpa oss. Jag försöker hitta en läkare som kan lägga en sugklocka men ingen vill ta sig an uppgiften.

Så jag springer över till operation där en svensk läkare, som läser till obstetriker är (det är hennes andra dag här) och säger åt henne att hon måste komma med till förlossningen och lägga en sugklocka. Hon lämnar operation och springer med mig i sina operationskläder över till vår avdelning. Hon hittar en kiwiklocka men inser snabbt att ett klipp måste göras först. Då mellangården är så pass låg anser de Ugandiska barnmorskorna att man inte kan göra ett klipp. De klipper nämligen rakt ned medan vi gör sneda klipp. Jag hittar lidokain så att läkaren kan bedöva. Varken läkaren eller jag har tidigare gjort ett klipp så tillslut kommer vi ändå fram till att hon får göra klippet. Det som finns att tillgå är en osteril slö sax. Tur att vi hittade bedövning innan. Därefter lägger hon klockan. Då kommer äntligen en ugandisk läkare över och tar över. Som vanligt används fel teknik.

Tillslut efter en väldigt lång stund får de ut barnet, som såklart är grådaskigt och slappt. Vi springer bort med det till barnbordet och börjar återupplivning. När vi håller på för fullt med att ventilera barnet kommer en Ugandisk läkare fram och tar ifrån oss barnet, för att linda in den på deras sätt. Även fast vi täckt barnet ordentligt med sjalar! Det kändes som en evighet innan han var klar med sin inlindning och jag har hittills inte varit så arg som jag var just då. Jag var så nära att explodera av ilska över allt som hänt.

Därefter hade barnet hjärtslag under 60 så vi påbörjade kompressioner. Efter ett tag får vi upp hjärtslagen till 160! Då tittar jag bort och ser att flickan nu ligger ensam i sängen, med oförlöst placenta och ingen är där hos henne. Så jag springer tillbaka till henne och förlöser placentan. Det blir som tur var den svenska läkaren som suturera henne.

Efter att vi ventilerat barnet i 30min har vi fortfarande bara bra hjärtljud men i övrigt en grå, slapp och livlös kropp och barnet gör inga försök till att ta egna andetag. Det finns inga läkemedel att ge barnet. Utan andetag får vi inte ta med barnet till neo. Så jag och S beslutar tillsammans om att avsluta återupplivningsförsöket trots hjärtljuden. När S sen ska börja linda in barnet ser hon hur den försöker ta ett litet andetag, så hon kan då springa bort med den till neo, där den kopplas upp på CPAP. Dessvärre är det nog ändå kört för det barnet.

Lite senare börjar flickan att blöda väldigt mycket. En barnmorskestudent går då fram till henne och börjar byta bomullen som hon har mellan benen. Jag har hela morgonen varit på bristningsgränsen och blir skitförbannad på barnmorskestudenten. Försöker förklara för henne att det viktigaste är att stoppa blödningen och hitta orsaken till den! Tappar därefter flickan på över 1L urin och sedan slutar hon att blöda.

Efter det får S börja förlösa en kvinna, dock har hon svårt att få ut huvudet, jag försöker också. Vi tittar oss omkring efter hjälp men barnmorskorna sitter kvar vid sitt skrivbord och låter oss klara oss själva. Tillslut får S ut barnet.

Därefter kommer en kvinna in på bår, som precis fött tvilling 1. Med navelsträngen hängandes ut och tvilling två kvar i magen får hon klättra över till en säng. Hon har så ont att hon kastar sig runt i sängen och skriker högt. Det är en massa personal runt henne, så jag går vidare. Efter en liten stund vänder jag mig om och ser att hon blivit lämnad ensam och S som står hos sin fyförlösta mamma som ligger i sängen bredvid, kastar på sig handskar. Tvillingmamman står nu på alla fyra i sängen med huvudet på tvilling två hängandes utanför. S lyckas få ut resten av barnet, som mådde bra. Direkt efter kommer placentan (som satt ihop för tvillingarna).

Mitt emot skriker en kvinna som också ensam hunnit förlösa huvudet på sitt barn och axlarna. En barnmorska hinner fram och hjälper ut resten av kroppen.

Ännu en kvinna skriker och jag springer dit för att förlösa. Jag undersöker henne och inser att jag tar på en fot. Ännu ett säte. Barnmorskorna säger då att hon måste förlösas med snitt då hennes bäcken är för trångt. Man kan se foten glipa utanför och kejsarsnittskön är som sagt väldigt lång..

Ny kvinna skriker och jag springer dit. Undersöker och hittar även här ett säte. Denna kvinna ska få förlösa vaginalt. Jag vill inte ansvara för en sätesförlossning och både jag och S hade redan jobbat över 3h och vi var helt slut över allt som hänt under dagen så vi gick hem. Jag orkade inte med att se ännu ett dött barn.

Därefter somnade jag som vanligt av utmattning när jag kom hem. Vissa dagar blir bara för mycket.

Igår var jag och A och vandrade i djungeln och idag har vi varit på en market.

Kommentera gärna bloggen om du läser! Det är väldigt peppande och motiverande till att fortsätta skriva! :)